40-år, kan det vara jag?

20 år kändes toppen. 30 år kändes lite för vuxet. 40 år… 40 år känns lite… mycket? Kan det vara jag som trampat runt här på jorden i 40 år redan?

Tid har en förmåga att lura min hjärna på något vis. Ta nyårsafton millenieskiftet till exempel, klart jag minns den kvällen! Det var inte så länge sen. Men det är ju faktiskt 21 år sen nu. Om inte en hel evighet så i alla fall en halv. Och det märker jag ju när jag börjar fundera på vad som hänt under dom där 21 åren. Studier, arbete, Maken som blev just maken, hus, två barn, nya jobb. Klart att allt sånt tar tid. Men ändå. 40 år?

Jag hade tänkt mildra tveksamheten inför 40-års dagen med ett brakkalas. Så blev det ju inte. Det är mycket under denna corona tid som inte blivit. Men ett kalas blev det. Ett trädgårdskalas under ett blommande äppelträd med varma solstrålar och närmsta familjen på plats. Det blev faktiskt alldeles underbart!

Mamma och pappa var där liksom systeryster. Brorsan med familj var förkylda och därmed portade. Men både mormor och morfar orkade ta sig ut till oss. Och svägerskan kom förbi. Så vi grillade, åt tårta, lyssnade till glada barnskratt och bara var. Tillsammans. Det har jag insett är det underbaraste av allt, ordet tillsammans. Tänk vad det ordet har vuxit under pandemin.

Rosa bubbel med och utan procent, vackra blommor och fina presenter. Extra glad är jag över hammocken, kärleksförklaring från Maken och Attling örhängena som utformats i samarbete med husguden Thåström.

Vilka fina dagar det blev, både kalasdagen och själva födelsedagen som var en dag tidigare. Och ja, tar man ledigt för att spendera födelsedagen på Parken Zoo med familjen, då fyller man nog 40 år trots allt.