Att börja jobba efter föräldraledigheten

Är jag redo att börja jobba snart igen? Ska jag lämna över stafettpinnen här hemma och kliva tillbaka in i ekorrhjulet? Har jag några alternativ?

Tillbakablick från sist det begav sig

Det är 12 år sedan jag tog emot min första klass. Jag var pirrig, barnen var pirriga och energin var på topp. Allt var möjligheter. Jag la ribban högt och för det mesta kändes det som om jag flög över den. Jag trivdes så himla bra, hade fantastiska kollegor som gjorde att jag utvecklades och idéerna stod som spön i backen. Jag ville vara med på allt!

Jag kommer ihåg när jag var föräldraledig med Stora A. Då lämnades stafettpinnen över vid nio månader (nu!) och jag var riktigt sugen på att jobba igen. Att vara själv hemma med en bebis var fantastiskt nästan jämt, men dagarna gick långsamt ibland.

Då, när min tid hemma var slut hade vårvärmen börjar titta fram. Eftersom det var slutet på terminen skulle jag inte kliva in i klass och putta bort vikarien utan vara där jag behövdes. Det, ihop med min anställningsform, gjorde att jag bara jobbade 80%. En riktig mjukstart med andra ord.

Nuläget är ett annorlunda läge

Nu, när min tid hemma snart är slut är skillnaden stor. Med två barn hemma, hämtningar, lämningar, mattider, sovtider och andra tider har föräldraledigheten susat fram. Jag är hemma tre månader längre nu, men det känns som tre månader kortare. Minst. Dessutom kliver jag rätt in i hetluften, på heltid.

Det är annorlunda nu. Jag är annorlunda nu. När jag inte varit föräldraledig har jag tagit emot en ny klass varje år. Byggt relationer med de förväntansfulla små underverk som klivit in i mitt klassrum terminsstart efter terminsstart. Haft ribban kvar högt där uppe men senaste två åren känt att det är svårare att ta mig över.

Jag tycker om mitt jobb, egentligen. Jag är dessutom bra på mitt jobb, egentligen. Men ribban som jag ska hoppa över kräver att jag är på topp. Att energin finns på plats. Och så är det inte riktigt. Dels har det varit händelserika två år i mitt liv där de flesta händelser tyvärr varit tunga, jobbiga. Dels har förutsättningarna på jobbet förändrats.

Jag trivs fortfarande bra på jobbet, dock inte samma jobb som sist. Mina kollegor och mina chefer gör fortfarande att jag utvecklas. Jag vill fortfarande vara med på allt, men jag vet att jag egentligen inte orkar allt. Det är stor omsättning på kollegor. Det är svårt att hitta utbildade kollegor. Det är så många barn att bygga viktiga relationer med och jag börjar hela tiden om, år efter år.

Mina barn eller andras barn

Jag har känt att jag behöver prioritera. Mina egna barn eller andras barn. Då hård drag jag verkligen, så är det. Men känslan finns där. Den smög sig på när Stora A passerade femårsstrecket. Jag jobbar i förskoleklass. Det blev samma diskussioner hemma som på jobbet. Förskoleklassåldern är underbar på så många sätt och jag har alltid älskat att arbeta med den åldern. Men med handen på hjärtat är det även en påfrestande ålder. Så väl för barnet som för vuxna runt om. Att vara stor och liten på samma gång är inte lätt och humöret åker ofta berg och dal bana. Allt blir viktigt, känslorna svallar och man vet inte riktigt vart nästa mina är begravd.

När jag inte riktigt orkar, när jobbet tar ut sin rätt redan till lunchen och jag möter samma diskussioner som innan jag åkte hemifrån. Då är jag inte på topp som lärare. När jag sen kommer hem och möter samma diskussioner hemma som jag haft på jobbet en hel dag, då är jag inte på topp som mamma heller.

Jag skulle vilja trycka på paus och komma tillbaka till jobbet när mina egna små underverk blivit större. Nån som sett fjärrkontrollen?