Första dagen i dimman

Efter en lång, välbehövlig och otroligt skön ledighet är det vardag igen. I alla fall för mig. Jag bär med mig vackra stunder i hjärtat och njuter av att det ännu finns härliga sommardagar kvar att se fram emot.

Idag var min första arbetsdag efter semestern. Första dagen i dimman. Hjärnan vill inte riktigt fungera, famlar efter idéer som tänktes innan semestern och som var så himla bra. Trots en tydlig ”att göra lista” hoppar tankarna mellan en rad olika saker och ibland till familjen där hemma som är lediga några dagar till. Fler semesterstunder gör sig påminda.

Dagen är lite för lång. Innehåller för mycket stillasittande och lyssnande. Men det är roligt också. Att träffa kollegor. Att planera för kommande aktiviteter. Men det är verkligen en dimma. Jag tänker för mycket olika saker på en gång, säger jag matt. Jag tänker inte alls, kontrar en kollega. Och tillsist är dagen slut. Fast det är massor kvar att göra.

Hemma väntar en glad familj. Mat ska ätas och barn vill leka och berätta om sin dag. Jag tuffar på, håller ångan uppe. Smiter sedan ut i trädgården 10 minuter och andas. Kikar i trädgårdslandet och ser att bönorna äntligen är på väg upp. Går in i växthuset och hittar några mogna tomater. Sätter mig i hammocken, njuter av kvällssolen och väntar på Stora A som ska mata kaninerna. Dimman lättar.