Från brev till Facebook

Strömstad 1989. Mamma och pappa har tagit med mig och mina två syskon på semester. Jag är 8 år gammal och har varit där förut. Via pappas jobb finns det en stuga som vi hyr. Strömstad är sol, hav, klippor, blåst och krabbor. Den här gången visar det sig att Strömstad även är vänskap.

I stugan bredvid bor Martina med sin familj. Hon är två år äldre än mig och vi klickar riktigt bra. Det blir en vecka full med lek och upptåg innan jag åker hem till mitt och hon till sitt. Vi bor rätt långt ifrån varandra men har bestämt oss för att brevväxla. Och brevväxlar gör vi. I nio år.

Vi följer varandra genom barndom och tonårstid. Genom grundskolan och gymnasiet. Vi träffas aldrig, men vi skriver och skriver och skriver. Det första brevet jag får handlar om midsommar. Det sista brevet jag får handlar om att hon ska gå med sin pojkvän på 20-års fest. Alla brev sparas noga i en turkos plastburk. Den blir proppfull.

Sen rinner det ut i sanden. Så där som det ofta gör tyvärr. Men med facit i handen tog det imponerande lång tid innan det rann ut. Sen var det tyst under många år. Tills Facebook gör entré i vardagen. Där hittar vi varandra igen och tittar lite nyfiket på hur vi lever våra liv som vuxna. Och så rullade det på.

Men så plötsligt var vi i Sälen båda två. Semester i Lindvallen med familjen. Det såg vi på Facebook. Så vi beslöt oss för att säga hej. Efter 31 år. Det kändes märkligt. Kände vi varandra eller inte? Vi hade varsin dotter i släptåg som tyckte att det var sådär roligt. Och sen sa vi hej då.

Ett par timmar senare började minnen plopp upp. Klättrande fötter på västkustklippor. Visst gick hon hotell och restaurang? Hur gammal var egentligen lillasystern, jämngammal med min? Jag vet att hon skrev om en kille… är det samma?

Vi träffades en gång till, utan barn. Det kändes inte lika märkligt. Faktiskt bara kul. Vi pratade lite gammalt och lite nytt och jag kan förstå att våra barnajag blev vänner för så länge sen. Hon är rolig att prata med. Men tiden var knapp och familjerna väntade. Nu var det vi som var mammorna. Så vi slog till på en bild innan det var dags att säga hej då.

Vem vet, Facebook kanske avslöjar att vi befinner oss på samma plats, på samma gång vid något mer tillfälle. Då får vi se hur vi har det som tanter. En sak är i alla fall säkert. Det här var riktigt häftigt!

Det här inlägget har legat i sparmappen flera veckor. Jakten på breven och ett gammalt fotografi drog ut på tiden. Fotografiet förblir spårlöst försvunnet. Det föreställer oss i Strömstad tillsammans med småsystrarna. Kanske dyker det upp längre fram.