Frusna fötter och söta sockor

Det var förra veckan som jag insåg att jag har utvecklat ett beroende. Ett ofarligt och oskyldigt beroende visserligen, men hur många sockor kan en person behöva?

Om jag ska vara helt ärlig är det egentligen inte så farligt. Än. Jag äger enbart fyra par av dessa söta sockor och hoppas på att det blir ett femte par under vintern. Ett par juliga röda och vita som kan värma mina frusna fötter när advent närmar sig och julstjärnorna kommer fram ur förrådet.

Min förälskelse i sockor tog sin början för tre år sen då en kollega hade med sig en pappkasse full med sockor. Långa sockor, korta sockor, enfärgade sockor och färgglada sockor. Som en påse karameller fast med fina sockor. Det är en släkting till henne som stickar och hela jobbet fick sockfnatt. Dels för att sockorna är så härliga, dels för att många delar av skolan var iskalla. Sockorna räddade fler frusna fötter än mina den vintern. Jag köpte ett par gråa med vita mönster som är ytterst välanvända numera. De har höga skaft så hela benen känns varma efter en stund.

Året efter kom det en ny kasse med sockor. Jag har ju redan ett par, tänkte jag, men man kan ju alltid titta. Det kan man inte vet jag nu. Det är verkligen som en påse karameller, vem öppnar påsen bara för att titta på sötsakerna?! Två par nya sockor följde med mig hem. Ett par kortare helvita och ett par långa, tunna lilamelerade. Det lila paret skyller jag på kollegan. Hon sa att det var så bra med tunna sockor om man gick i finstövlar och inte ville bli kall om tårna. Usch, kalla tår, klart man ska ha ett par sockor till!

Till mitt försvar blir våra golv hemma småkalla under vintern så jag var ju tvungen att ha hemstickade par både på jobbet och hemma.

Men på något sätt upprepade sig historien året efter igen. Jag hann upptäcka kassen med det årets sockor innan de nådde fikarummet och blev blixtförälskad i ett par med blåvitt mönster. Det gick inte att stå emot, jag försökte inte ens.

Tydligen har jag lika dålig karaktär med sockor som med ostbågar. Finns det framme så kommer jag ta. Trodde jag. Nu vet jag att jag har sämre karaktär med sockorna. För i år är jag hemma och föräldraledig. Ingen kasse med sockor så långt ögat kan nå. Då räckte det med att jag TOG PÅ MIG mitt gråvita par för att jag skulle dra mig till minnes ett par juliga rödvita sockor som jag missade ett annat år när någon var snabbare än mig.

Drog iväg ett sms till kollegan för att se om släktingen stickat nåt i år. Jorå, det kom en bild på massa fina sockor. Dock inga rödvita. Ett år utan att köpa sockor kanske inte är så tokigt slog det mig. Även oskyldiga beroenden kan ju må bra av att brytas. Då kom det ett nytt sms. Släktingen stickar även på beställning ibland. Så gick det med det.