Höstfeeling och covid 19 trötthet

Nu är den här, den kalla, krispiga höstluften. Höstanemonerna blommor och björken utanför köksfönstret börjar få gula blad. Snart kommer den första brasan att tändas i kaminen och sockorna att plockas fram. Ljuslyktorna kommer sprida sitt fladdrande sken i rummen och jag, jag brukar tycka om när årstiderna växlar. Det låter som en klyscha, men jag tycker verkligen att alla årstider har sin charm. Fast sommaren skulle kunna få vara lite längre…

I år ser jag dock inte fram emot hösten på samma sätt. Det har inget med hösten att göra och allt med covid 19 att göra. Jag kan ta alla extra vabbdagar, stå och prata med folk på håll och tusen och åter tusen handtvättar. Det är lugnt. Men jag kommer sakna lättheten i att umgås utomhus.

Kläder efter väder i all ära, men det kommer bli svårare. Jag vet ju det. Och jag har ingen lust. Jag är så innerligt trött på att inte kunna umgås med människor jag tycker om utan att ha alla restriktioner i huvudet. Utan att kramas. Jag vill verkligen se ljuset i tunneln trots höstmörkrets ankomst.

Så vad göra? Jag funderar på halloweenrys och adventsmys i trädgården. Filtar och marschaller. Gott att äta och varmt att dricka.

Jag älskar att gå på julmarknad. Den känslan fast hemma, tror ni jag fixar det? Snö på marken, nån liten minusgrad och en upplyst trädgård där glöggdoften sprider sig.

Jag hoppas det blir en fin höst och en snöig, lagom kall vinter. Såna där höstdagar och vinterdagar som man alltid blir så glad av. Dom dagarna vill jag ha massvis av i år. Så jag kan träffa mina föräldrar och syskon först och främst. Så att barnen kan få glädjen att träffa dom. För jag är som sagt så innerligt trött på det här.

Så just den här hösten får jag inte samma myskänsla som jag brukar. Ett stråk av melankoli har smugit sig in. Jag hoppas att det snart hittar ut igen.