Jag älskar mitt jobb, men ibland så tänker jag så här…

Jag är lärare. Jag har till och med en legitimation som visar att det stämmer. Där står det även vilken ämnen och årskurser som jag får undervisa i. Det är nämligen det som är mitt yrke, att undervisa.

För att jag ska kunna bedriva undervisning så får skolan pengar av kommunen. Ett grundbelopp som ska täcka allt det som behövs. Min lön. Mitt klassrum. Mina läromedel. Stöd till mina elever.

Det finns även tilläggsbelopp som min skola kan få om vi tex bedriver verksamhet i ett område med sociokulturella utmaningar eller om vi är en liten landsortsskola. Min skola är inget som för nuvarande stämmer in på tilläggsbeloppen.

Via kommunen kan jag och min skola också söka pengar för elever som är i extra behov av stöd. Men reglerna är sådana att de inte passar in på de flesta elever som vi på skolorna behöver extra stöd för. Men eleverna har fortfarande rätt till stöd. Vi ska bekosta det via grundbeloppet. Eller lösa det på egen hand utan att det kostar.

Problemet är bara att grundbeloppet är så lågt. Vi har inte råd att köpa in alla läromedel som behövs. Vi får prioritera. Ibland blir det inköpsstopp i kommunen och då spelar det ingen roll vad vi har prioriterat.

Ett annat problem är att grundbeloppet inte täcker all den personal som skulle behövas. Så när mina elever inte har tillräckligt stora behov för att få extra pengar men ändå så pass stora behov att jag måste lämna klassen för att se till att ett barn inte river hallen. Ja, då blir det upp till mig att lösa.

Eftersom jag inte kan få en kostsam kollega i klassen ska jag få mer specialpedagogiska kunskaper. Då kan jag undervisa, jag kan utmana de som behöver utmaningar, stötta de som har svårt, individanpassa för alla, få elever med adhd, add, tvångssymptom, autism och andra diagnoser att med eller utan medicin klara sin skolgång. Jag kan få mina elever att nå kunskapskraven, ja jag kan säkert bidra till att förbättra PISA resultaten när jag ändå är i farten.

Eftersom ekonomin ser ut som den gör så hinner jag även göra lite annat under dagarna. Jag kan tvätta sår och sätta förband på söndertrasade knän innan jag skickar barn till akuten för att sy. Jag kan vikariera för kollegor. Jag kan ställa om hela min planering för att förutsättningarna för dagen ändrades. Jag kan reda ut konflikter som startat under skoltid, på fritiden eller mellan föräldrar. Och om barnen inte mår bra och det råkar vara en dag när inte kuratorn är där (för vem har råd att ha en kurator på heltid?) då är jag psykolog också. För barnens sociala mående vilar också i mina händer. Det är trots allt inte bara undervisa som jag ska göra.

Så när jag gör allt det här. Samtidigt som Kalles mamma undrar vart överdragsbyxorna är, Fia har tappat bort läxboken och jag ska plocka fram material till elever som är hemma. Då tycker kommunen som jag arbetar i att det är läge att komma med ett utbildningsmaterial till alla anställda som handlar om hur bra kommunen är och hur viktigt det är att jag talar om det för andra. Jag undrar stilla hur dom tror att jag vill prioritera det på våra möten och hur mycket utbildningskalaset kostade? Hade det räckt till några elevresurser eller inköp av läromedel kanske?

Tja, vad vet väl jag. Jag ska bara undervisa och förbättra världen. Helst utan att det kostar. För vem vill investera i framtiden när det finns så mycket annat kul att lägga pengarna på. (Det måste det ju finnas eftersom dom sänker grundbeloppet. )

Om jag är ironisk? Nej då, jag är gravallvarlig. Det stod i kursmaterialet att jag inte får tala illa om kommunens snöröjning, så vem skulle jag vara om jag vågade kritisera hur de sköter skolan?