Julgransplundring pudrad med barndomsminnen

Dans kring granen. Att äntligen få sätta tänderna i pepparkakshuset som stått där så frestande med all smarties på taket. Sagan om det lilla loket som tuffandes kämpar sig fram med julklapparna. Vännen man ser allt mer sällan vilket gör julgransplundringen helig under några år.

För mig är julgransplundring nästan ett måste. Det sätter punkt för julen på sitt alldeles speciella vis. Och barndomens julgransplundringar var så mysiga, nästan lite magiska. Därför tycker jag att det är extra roligt att Stora A anammat traditionen. Lika roligt är det att jag har vänner som år efter år kommer hit med sina barn och plockar godsaker ur granen som bytt pynt dagen till ära.

Stora A gillar traditioner lika mycket som jag gör. Hon vill gärna att det som en gång firats ska fortsätta firas och helst på samma sätt. Våra yngre gäster har också uppmärksammat att vissa saker är sig lika från gång till gång. ”Jag känner igen den där granen” sa ett barn nöjt då julgranen var full med polkagriskäppar, russinpaket, sega dinosaurier och chokladkulor.

Det brukar hänga frukt i också men i år trillade den bara ner så det blev ett fruktfat istället. Men jag tror äpplen och clementiner var sekundärt i sammanhanget i alla fall. Inte ens Stora A bjöd på några större protester över att frukten skars upp och hamnade på fat med vindruvor, bananer och blåbär.

Men nu är det över för den här gången och med det tar julen slut här hemma. Nu borde jag egentligen längta efter snö åt barnen, och det gör jag. Lite. Fast jag längtar ännu mer efter vårsol och tulpaner. När julen är förbi är det som om jag mentalt ställer in mig på vår. Ut med lyktor och röda gardiner och in med vårlökar och humlesurr. Jag kan till och med tänka mig årets första myggbett!