Rekreation i kaninburen

I somras flyttade dvärgvädurarna Smilla och Puppo hem till oss. En egen kanin toppade Stora As önskelista inför födelsedagen och hon är numera stolt matte till Puppo, vår vitörade isabella hane. Han är världens gosigaste så dom matchar perfekt.

Burkompisen Smilla och är brun zobelsiames och går under benämningen ”hela familjens kanin”. Hon är en hoppare av rang som både seglat över 59cm galler mellan burarna och ”hoppkättrat” upp på burtaket för att sedan hoppa över till Puppos burtak och därifrån ner till hans sida.

Om det låter krångligt så kan jag förklara att Puppo och Smilla har varsin vanlig utebur med ramp ner till marken. Dessa står i en stor utbrytningssäker rasthage som de alltid har fri tillgång till. Just nu är de åtskilda med galler i väntan på kastrering.

Jag och Stora A delar på kaninskötseln. Något jag först tyckte var bra av många orsaker. Hon skulle lära sig ta hand om dom på rätt sätt, hon ska orka med och tycka att det är roligt, jag tycker om kaniner och vill gärna vara med o.s.v. Men nu när Puppo och Smilla bott hos oss ett tag kan jag konstatera att huvudskälet blivit ett helt annat. Jag trivs så förbaskat bra i kaninburen!

Det är rekreation av bästa sort att slå sig ner på en stock och klappa gosiga kaniner. Idag när jag gått en promenad med Lilla E och han sov i vagnen städade jag burarna. Sen satt jag där och myste. Bara kopplade av och såg våra små kompisar rumstera om i halmen och knapra hö. Livet blir inte lugnare än så.