SD – förändring för framgång
Jimmie Åkesson blev omvald som partiledare på Sverigedemokraternas partidagar. Efter 14 år på posten fanns det inte ens en utmanare. Och det är egentligen inte så konstigt. Åkesson har lyft in vardagsrasismen i finrummet och partiet var störst i Sverige vid senaste mätningen.
Det är skrämmande. Än mer skrämmande är att många av partiets aktiva medlemmar inte är vardagsrasister, de är rasister och nazister. Den främlingsfientlighet som de ger utryck för borde få partiet att förkastas till den sophög där det hör hemma.
Som grädde på moset är SD även ett parti som är både kvinno- och hbtqfientligt. Men inte heller det verkar stoppa Åkessons framfart. Hur är det möjligt?
Min gissning är tålamod, ett brinnande engagemang och en vilja att förändra för framgång. För någonstans tänker jag att en man som lett samma parti i 14 år inte har bytt ideologisk uppfattning. Han har haft tålamodet att stå kvar vid den och att förändra partiets image för att nå framgång.
Och förändringarna har betalat sig lite i taget. Det är också skrämmande. Hur hela samhällsklimatet sakta men säkert blivit hårdare. Hur värderingar som för mig är så självklara ifrågasätts. Är alla människor lika mycket värda? Eller hur är det egentligen med den ”nedärvda essensen”? Ännu en punkt i partiprogrammet som Åkesson vill förändra för att inte skrämma potentiella väljare. Frågan är ju vad punkten hade där att göra från början? Det handlar om grundvärderingar, om ideologi, om övertygelse. Det handlar om nazism. Om nationaliteter och religioner som är rätt eller fel, om kvinnor och hbt-personer som lägre stående. Det handlar om ”vi” och ”dom”.
Är alla människor lika mycket värda som just människor? Hur kan den frågan ens vara uppe för debatt. I Sverige. År 2019. I ett riksdagsparti som nästan 1/4 av Sveriges befolkning lägger sin röst på. Kan vi snälla tillsammans se att Kejsaren är utan kläder. Genomskåda bluffen och unisont säga ”stopp”. Annars har vi snart ett land som jag skulle skämmas för att lämna över till mina barn.
