Hjärterum

Självklart ska vi ha både drakar och dragqueens med på sagostunden!

Jag läste på en del inför årets val. Bland annat så läste jag valmanifest och valplattformar från en del olika partier, både sådana jag gillar och sådana jag inte gillar. Vissa delar läste jag lite extra noga, som till exempel det som handlade om skolan.

Jag blev lite orolig av att läsa om hur SD anser att den svenska skolan bedriver ”En pedagogik som präglas av flum och normkritik”. Tydligen är det skadligt för våra barn anser SD.

Hur blir det om ett parti som inte står bakom skolans värdegrund får inflytande över skolan, tänkte jag. Hur snäv blir normen för vad som är ok? Och vem kommer värna barns rätt att se människors likheter OCH olikheter som variationer av det viktigaste faktumet av alla, att vi alla är människor.

Idag fick jag syn på att min oro är befogad, för nu har det börjat. En kommunpolitiker som representerar SD i Kalmar vill förbjuda skolor, förskolor och bibliotek att använda sig av Bland drakar och dragqueens. Han har fått uppbackning av Björn Söder (SD). Björn som ironiskt och sorgligt nog är ordförande i Sveriges delegation i OSSE, där man bland annat ska arbeta för minoriteters rättigheter.

För den som inte vet handlar det hela om en sagostund där dragqueens har högläsning för barn. Jag har själv använt en digital sagostund i mitt klassrum när vi arbetat med värdegrundsfrågor och alla människors lika värde. Den var fantastisk fin och en bra inkörsport till samtal om likheter, olikheter och människovärde.

På youtube finns en sagostund med Inga Tvivel från gruppen Bland drakar och dragqueens som läser den fina sagan ”Odd är ett ägg”.

Det som ovannämnda män hänger upp sig på är att normkritik och sexuellt läggning inte ska beröra små barn. Barn ska vara barn och hoppa i vattenpölar anser herrarna. Men jag tror att dom hade lite otur när dom tänkte. Vi ska se om jag lyckas bättre.

Så här tänker jag. I varje förskolegrupp, i varje klassrum, på varje fritidshem finns det barn med en känsla av att inte passa in. Barnet som är den enda med en annan hudfärg, den enda som inte har råd att bjuda in till kalas, den enda som har en gud att tro på eller den enda som saknar en gud att tro på. Barnet som är den enda som äter specialkost, den enda med glasögon eller den enda med två pappor. Dom finns där. Överallt. Barnet som är den enda med en förälder som slår, den enda som inte blir mätt om dagarna, den utan bästis eller den enda som alltid kommer för sent. Barnet som vill ha en annan frisyr, andra kläder, lyssna på annan musik eller bära andra smycken. Barnet som känner sig ensam.

När jag som vuxen väljer att lyfta in normkritik i klassrummet så finns det en tanke med det. Och den känns inte det minsta flummig. Jag vill att eleverna i min klass ska ha förståelse, respekt och acceptans kring olikheter. Helst så till den milda grad att det bara blir variationer på människor. Jag vill att de ska förstå normer och kunna se bortom dom. Jag vill att de ska se människor. Därför att världen behöver det. Därför att det där barnet som bär en känsla av att inte passa in ska känna att den inte är ensam. Och att vi alla är värdefulla, precis som vi är.

Det handlar inte om att göra om barn eller att sexualisera högläsning. Det handlar om att tidigt visa barn hur fantastiskt många sätt det finns att vara på. Så att de törs välja själva och slipper bli vuxna som är rädda för sagostunder.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

error

Följ Rosa pioner via mail, Facebook och Instagram