Vabbträsket

Starten på den här hösten har varit hemsk, sett ur ett arbetsperspektiv. Både september och nu oktober har fyllts av så många vabbdagar att jag knappt törs fundera över hur det kommer se ut i lönekuvertet. Trots att jag och Maken delar på sjukstugan här hemma så känns det som att jag gästspelar på jobbet. Vi är hemma hela tiden.

Snor, hosta, springmask, ont i halsen, eksem, problem med magen och massvis med feber. Det har varit vår vardag under 6-7 veckor nu. Så fort vi tror att en sak är över så kommer nästa. Tjoff! Klippkort till vårdcentralen och tjenis med alla på 1177.

Det är så lätt att få dåligt samvete. För att man tillsist inte orkar ge 100 omtänksamt tålamod till den tålamodsprövande sjuklingen. För att man tillsist fräser på allt och alla för att man är så trött att trevligheten helt enkelt gått och lagt sig. För att man inte står i klassrummet och därmed försvårar vardagen för såväl elever som kollegor. För att man hamnar efter och dom lektioner man faktiskt håller inte blir riktigt så bra som dom borde. För att det barnet som inte är sjuk ändå får se den ena inplanerade roligheten efter den andra försvinna i ett hav av använda pappersnäsdukar. Ja, listan kan göras lång och ännu längre.

Men så plötsligt så händer det. Mitt i mina desperata försök att trampa vatten, att hinna och orka, så händer det. Lilla E sover två timmar i vagnen samtidigt som solen skiner. Jag beslutar mig för att varken sova, städa eller jobba utan går ner till trädgårdslandet. Plockar, rensar, skördar, sopar, fixar och sätter mig sedan på trappen och bara andas. Lyssnar på tystnaden och känner solen i ansiktet.

Två timmar kan vara allt. Två timmar spenderade på något som ger istället för tar. Plötsligt gick det lättare att andas, stressen och det dåliga samvetet fick ge vika för lugnet. Att hitta balansen, rätt fokus och årets sista blombukett räckte för att göra mig till människa igen. I alla fall tills nästa gång.