Varifrån kommer fördomarna?
När jag gick på lågstadiet hade vi en helt underbar bibliotikarie på skolan som brukade läsa högt för oss i några olika böcker. Sen fick vi låna dom om vi ville. Det var så jag kom i kontakt med böckerna om Katitzi. Jag kom även i kontakt med fördomar.
Varför väljer man att vara elak?
För dig som inte läst om Katitzi kan jag berätta att det är en liten romsk flicka. Det är även hon som vuxit upp och skrivit böckerna. Hon heter Katarina Taikon. Eller hette, hon lever tyvärr inte längre.
Men böckerna lever vidare. Jag har själv arbetat för det genom att läsa högt i den första boken som kort och gott heter ”Katitzi” för barn i åldrarna 6-9. De undrar alltid samma sak som jag gjorde när jag var barn. ”Varför är alla så elaka?”. De blir också väldigt förvånade över att boken är baserad på sanna händelser. ”Men det där är i alla fall inte sant?!” följt av ett indignerat ”Varför tyckte dom så?”
Ja, varför tyckte dom så? Att just den här lilla flickan inte var värd lika mycket som dom andra små flickorna? Varför tycker vi så? Och varför börjar vi tycka så?
Min viktiga roll som förälder
När jag som vuxen lånade den allra första boken om Katitzi hittade jag ett citat på baksidan. Det är Beppe Wolgers som uppmanar till läsning genom följande kloka fundering.
Till alla mammor och pappor säger jag:
Någon har sagt: Barn är renhjärtade och därför är de klarsynta – och därför har de inga fördomar.
Men ändå – en dag finns fördomarna i deras hjärtan.
Och jag undrar – vem satt dit dom?
Är det du?
Är det jag som kommer ge Stora A och Lilla E fördomar? Eller kommer de smyga sig på från andra håll? Kompisar, lärare, bekantskapskretsen, samhället…
Kan jag ”vaccinera” mina barn mot den allra värsta sortens fördomar genom att prata, leva och lära på ett sätt som visar att vi alla har samma mänskliga värde? Att det bör vara en självklarhet. Att vi ska höja rösten och säga ifrån när någon påstår något annat. Att de oftast är fler som vill vara snälla än som vill vara dumma och att de snälla kan gå ihop och säga ”STOPP!”
Jag vet inte, men jag hoppas det. Däremot vet jag att min roll som förälder är så himla viktig. Det är jag och maken som ska släppa ut våra barn i den stora världen så småningom. Då vill jag att vi släpper ut två modiga, snälla, godhjärtade, ansvarstagande, självsäkra, kritiska och ödmjuka barn som vet att de kan göra skillnad.
