Varsågod för lånet, nu tar jag tillbaka min kropp

Det är något alldeles fantastiskt att vara gravid. Att bära runt på ett nytt litet liv. Det är ganska coolt att vi mammor många gånger bär runt på maten till det där lilla livet också. Naturen är på många sätt underbart finurlig. Men handen på hjärtat, det kan även finnas jobbiga perioder mitt i allt det underbara.

Jag och maken har två mirakel i familjen. Stora A som är 6 år och Lilla E som är 10 månader. Det är med andra ord några år emellan dom. Först var det självvalt eftersom jag ville vara ”ogravid” och ”oammandes” ett tag innan nästa barn. Sen visade det sig att det inte bara var att trycka på en bebisknapp. Vi är otroligt tacksamma att det tillsist, efter allt kämpande, blev en till liten i familjen.

Båda graviditeterna bjöd på utmaningar. Första gången i form av ett väldigt långvarigt illamående. När det var som värst levde jag på mat som inte luktade. Det begränsade minst sagt urvalet en del. Andra gången fick jag foglossning redan i v 13. Jag halvsatt och sov efter några timmar liggandes i sängen eftersom det gjorde minst ont så.

Det finns dom som haft det lättare och det finns dom som haft det värre. Oavsett tyckte jag att det var rätt skönt när slutet på graviditeterna närmade sig. Första gången trodde jag att det var då jag skulle få tillbaka min kropp. Riktigt så var det ju inte. För det tar ett tag att återhämta sig fysiskt efter en graviditet. Sen är det ju det här med maten. Jag har ammat båda barnen och det betyder ju att jag måste dela med mig av kroppen ett tag till.

Amning har varit ett hett debatterat ämne under några år. Det är synd tycker jag. Att amma borde ju vara lika naturligt som att vara gravid. Men istället har åsikterna stått som spön i backen över mammor som ammar i parken likväl som mammor som flaskmatar i parken.

Jag har känt att amning är en ickefråga för mig. Det var det självklara att göra och som tur var har det mesta fungerat bra. Men precis som en graviditet bjuder på utmaningar gör även amningen det.

Med första barnet hade vi en tuff period kring 6 månader. Hon skrek så fort hon skulle äta och jag kände mig värdelös som inte hade tillräckligt med mat. Om hon bara hade accepterat flaska hade jag bytt på sekunden. Men det gjorde hon inte, hon skrek ännu mer. Efter några veckor blev det bättre och istället trappade vi senare ner amningen tills den var helt utfasad vid 10 månader.

Jag vet att alla bebisar har tillväxtperioder då de behöver amma oftare för att tillgång och efterfrågan ska matcha. Jag vet även att det kommer en ”amningspuckel” vid 5-7 månader där det kan bli extra kämpigt ett tag. Nu vet jag att bästa sättet att överleva är att fylla vattenflaskan, ladda mobilen, bre några mackor och sätta sig i soffan med en bra serie på tv:n. Och sitta kvar där.

Våra barn sover ute i vagn. Men med klokheten som kommer efter att ha gått igenom allt en gång tidigare kommer även en större flexibilitet. Om bebis ammar och sover samtidigt går det fortare att öka på mjölkproduktionen. Så när Stora A var på förskolan bosatte jag mig i soffan. Den här gången gick den jobbiga perioden över snabbare vilket var otroligt skönt. Vill man amma får man göra det MYCKET ibland. Och då brukar det lösa sig. Men det gäller att hålla ut och inte ta till flaskan. Vill man inte amma eller tycker att det blir för jobbigt, då slutar man. Ingen mår bra av för många tårar från bebis och mamma.

Även den här gången kunde vi trappa ner amningen och byta ut ett mål i taget. Det tar ett tag men har fungerar bra för oss. Bebisens lilla mage hinner med utan att det tar stopp, nyfikenheten på annan mat väcks mer och mer, och jag slipper gå runt med stenhårda ömmande bröst mer än nödvändigt.

Och nu är det slut. Sen en vecka tillbaka är all amning avslutad. Brösten har ömmat klart. Amningskläderna är bortskänkta och amnings bh-arna gladeligen stoppade i soporna. Det blir inga fler små mirakel i den här familjen och jag kan äntligen köpa lite nya, vanliga kläder.

Varsågod för lånet, nu tar jag tillbaka min kropp!